Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Wennstam: ”Dom om skakvåld kan skapa rädsla”

Under strecket
Publicerad

Det är djupt olyckligt om domen i Högsta Domstolen förra veckan, då en pappa som misstänktes ha skakat sitt barn friades, nu skapar rädsla bland sjukvårdspersonal. Att de drar sig för att anmäla.

Att ta hand om svårt skadade barn är komplicerat nog, och om personalen dessutom fattar misstankar mot någon i barnets närhet blir läget än mer invecklat. Den anhörige, som behöver stöd i en mycket svår stund, kan också vara en gärningsman. Eller kvinna.

Men hen kan också vara helt oskyldig, och man kan bara föreställa sig hur fruktansvärt det måste vara att vid sitt barns sjukbädd också mötas av tvivlet om man har skadat ett värnlöst barn.

Som flera jurister har konstaterat under den gångna veckan så är diagnosen Shaken Baby Syndrome ingen exakt vetenskap. Olika experter uttalar sig i helt motsatt riktning. Vi kan komma att få se fler fällande domar som omprövas och till och med får resning, även om det är mycket ovanligt.

Man kan bara föreställa sig hur fruktansvärt det måste vara att vid sitt barns sjukbädd också mötas av tvivlet om man har skadat ett värnlöst barn.

Annons
Annons

**Men jag tror att **det är farligt om vi börjar tro att bara för att en förälder kommer in på akuten med ett svårt skadat barn så kan hen några timmar senare mista vårdnaden om sitt barn eller inte få träffa det på flera år.

Då jag härom året gjorde research till boken Stenhjärtat, som handlar just om misstänkt skakvåld mot ett spädbarn, ställdes jag inför det fruktansvärda dilemma som är verkligheten för personal då de misstänker att våld ligger bakom ett barns hjärnskador. Jag blev varse det glapp som kan finnas mellan den konstaterade medicinska sanningen och vad som kan bevisas i domstol.

Men vad som helt har försvunnit i den senaste veckans rapportering om ett enskilt fall och en prejudicerande dom, är den stödbevisning som måste finnas och som polisen måste belägga i utredningen.

**Till exempel kan det **handla om att personalen fattar misstankar utifrån att förälderns berättelse om vad som har hänt inte stämmer överens med de skador som konstateras vid röntgen och undersökning. Det kan vara fråga om att det är ett barn som har sökt för liknande symptom flera gånger tidigare eller att mamman och pappan ger från varandra helt motstridiga uppgifter.

Därtill finns det ofta andra skador på barnet än hjärnskadan, som frakturer, blåmärken eller sår. Det kan finnas skäl till att vara vaksam när ett barn uppvisar skador som de omöjligt kan ha åsamkat sig själva utifrån sin ålder och sitt rörelsemönster.

Det är alldeles självklart att våra domstolar alltid ska verka utifrån principen om att hellre fria än att fälla, men jag är genuint orolig att uppmärksamheten kring HD:s friande dom kommer att skapa en räddhågsenhet hos sjukvårdspersonal. De måste våga ta sin magkänsla på allvar.

Föräldrar misstänkta för brott kan föra sin egen talan och verka för att frikännas från misstankar, hur fruktansvärt det än måste vara att bli anklagad. Ett skadat spädbarn är helt överlämnat åt vuxenvärlden, åt motstridiga experter och juridiska snårigheter. Låt oss inte glömma de allra minsta och mest skyddsvärda i denna oerhört komplexa fråga.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons