Annons

Goes WestWilliam Tylers musik beter sig som en tonsatt kram

William Tyler
William Tyler

Försiktigt viskande melodier någonstans mellan new age-musik och americana – William Tyler, med förflutet i Silver Jews och Lambchop, omfamnar lyssnaren med sina kosmiska instrumental musik.

Under strecket
Publicerad

Goes West

Artist
William Tyler
Genre
Pop
Musikbolag
Merge
År
2019

Betyg: 4 av 6

Jag vet inte om någon egentligen märkte när den väldigt svenska kärleken till americana och det som en gång kallades alt-country övergick i att med våldsam urskiljningslöshet bekänna en gränslös kärlek till precis allt och alla i Stetson-hatt.

Gitarristen och kompositören William Tyler har en bakgrund i Lambchop och Silver Jews, några av just den alternativa countryns mest konsekvent intressanta poporkestrar. Och på egen hand tar han sin instrumentala musik till platser lika speciella och egensinniga som David Bermans lyrik så ofta gjorde i Silver Jews.

Tylers nya – och fjärde – soloalbum må vid en första anblick framstå som blott ännu ett hobbyprojekt för en redan övertygad och försvinnande liten skara av beundrare som bara vill höra en gitarrvirtuos glänsa längs akustiska strängar i en outtalad hyllning till mästarna – med John Fahey i spetsen – i genren.

Men Tyler tillför något oerhört viktigt och – framförallt – modernt (det sistnämnda är till vardags sällan så eftersträvansvärt i den här världen) till de tio kompositioner som utgör ”Goes West”.

Annons
Annons

Hans försiktigt viskande melodier är medvetet sprungna ur en nästan rockjournalistisk omvärdering av både ”ambient” och ”new age” snarare än något rustikt och uråldrigt från valfri nordamerikansk bergskedja.

I synnerhet ekar ”Goes West” av ljudbilden som karakteriserade skivetiketten Windham Hill som under 1980-talet var nästan obegripligt framgångsrika med instrumentalmusik så försynt, följsam och bomullsmjuk att den fick Enya att framstå som Napalm Death. Allt de gav ut var inramat av formgivaren Anne Robinsons episka naturromantik. Det kändes ofta som att försöka lyssna på en amerikansk Bruno Liljefors-målning.

Ingenting sker i ett komplett vakuum och Tylers vurm för just Windham Hill är en logisk förlängning av hur till exempel en utpräglad – och tidigare högst marginell – new age-artist som Laraaji de senaste åren har fått se sina samlade verk återutges av allt fler gravt hippa etiketter och hur hans bortglömda mindfulness-kassetter idag är lika omhuldade som någonsin Alice Coltranes andliga harpjazz eller den grekiske kompositören Vangelis filmmusik.

Den svenska duon Andreas Söderström och Richard Jäverling rör sig i en lika tilltalande riktning mot skvalpande new age på sitt kommande album ”Adelsö”, med Mälaren istället för William Tylers Stilla havet som kuliss.

Själv vägrar Tyler kategorisera sin musik som vare sig new age eller americana, är han tvungen så beskriver han den som ”kosmisk pastoral”.

”Goes West” kräver nu inga förkunskaper. Den är precis lika varmt omfamnande även om man inte maniskt söker efter referenser till Penguin Café Orchestra, Pat Metheny och Leo Kottke. Eller Bill Frisell som möter Tyler i en rörande fin duett som utgör albumet allra sista spår.

William Tylers musik beter sig som en tonsatt kram, som ett ögonblick, till och med ett tillstånd, där ord är överflödiga.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons