Annons

Janerik Larsson:Wirtén och populismen

Occupy Wall Street - en parentes utan signifikans
Occupy Wall Street - en parentes utan signifikans Foto: Seth Wenig
Under strecket
Publicerad

Per Wirtén är en ofta intressant och spännande röst i svensk kultur- och samhällsdebatt. Hans bok Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv är ständigt mycket läsvärd och de av oss som såg dramatiseringen av den kommer sent glömma den upplevelsen.

Wirtén har för 17 år sen utkommit med en bok om populismen: Populisterna: en berättelse från folkets århundrade (2000) som jag tyvärr inte läst. Kanske finns däri förklaringen till de bitvis sällsamma resonemang som Wirtén fört på sistone – dels i en kulturartikel i Expressen igår dels i en God morgon Sverige SvT-diskussion i morse med Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall.

Enkelt sammanfattat tycks det vara såhär: all politik som Wirtén gillar kallar han populism och all politik han gillar vill han se mera av.

Man kan ju diskutera det meningsfulla i att diskutera just begreppet populism eftersom dess historia onekligen är lika brokig som dess olika moderna tappningar.

Det betyder dock inte att man kan accptera att historien skrivs om för att passa Wirténs preferenser.

Annons
Annons

I SvT-diskussionen hävdade han dels att amerikanska Occupy Wall Street- bara var ett led i en obruten historia av amerikansk populism under mer än hundra år dels att Bernie Sanders var en fortsättning på Occupy Wall Street.

Fel.

Occupy Wall Street var ett helt misslyckat vänsterförsök att slå mynt av missnöjet efter Lehman Brothers. Det spreds aldrig över landet utan förblev en bagarell i New York. Det som spreds över landet och fortsatt sätter sin prägel på amerikansk politik var Tea Party-rörelsen.

Bernie Sanders är en vänstersocialist som nära nog kapade presidentkandidaturen för ett parti – demokraterna – som han aldrig varit medlem i. Orsaken till hans relativa framgång var givetvis missnöjet med Hillary Clinton som redan 2008 hade besegrats i primärvalskampen av Barack Obama. Men Sanders var 2016 ett specifikt amerikanskt fenomen utan relevans för Europa.

Om man sedan tittar på amerikanska populistiska rörelser i historien så är det som historikern Richard Hofstadter påpekade på 50-talet när han kallade Joseph McCarthy populist alltid anti-elitism som är kännetecknet.

Det har handlat om kampen för att urholka penningvärdet (vilket skulle gynna bönder), kamp mot storbolag och mot Fed, amerikanska riksbanken och 2016 förenades vänster (inkl Clinton) och höger i en stollig protektionism som nu under Donald Trump utgör ett hot mot världsekonomin.

Man kan såklart prata om mera populism – men vad gott kan den göra?

Wirtén vill se mer anti-elitism i Europa. Där visade han plötsligt i en kullerbytta hur ogenomtänkt han tycks vara. Mindre makt till stats- och regeringscheferna och mera makt till Europaparlamentet var hans recept. Jag är övertygad om att det tvärtom skulle leda till starkare och mera välgrundade både vänster- och högerpopulistiska framgångar i nationella val. Europaparlamentet skulle säkert i än hägre grad kunna bli forum europeiska populister, men det saknar förutsättningar att bli en sammanhållande kraft för europeiskt samarbete

Annons
Annons

Till slut: populismens svaga punkt är ögonblicket då en populist får makt och ska verkställa.

Eftersom i fallet USA ingen populist varit president före Donald Trump får man väl avvakta med den historiska domen, men redan märks populismens oförmåga att leverera de till synes enkla och okomplicerade ”lösningar” man gått till val på.

Att Hillary Clinton fick miljoner fler röster än Trump kan ha samband med att många väljare i valet mellan två dåliga kandidater tillslut valde den föga uppskattade Clinton för att hon i Vita huset skulle svika sina stolligaste vallöften. Det blir svårare för Trump.

Europas i särklass skickligaste populist är Dansk Folkepartis partiledare Kristian Thulesen Dahl. Honom borde Wirtén ta en titt på. Thulesen Dahl skulle kunnat ingå i en dansk regering – han har hela tiden dialog både till vänster och höger – men han arbetar hela tiden för att påverka men han undviker makt och ansvar.

Ty det är där populismens svaga punkt ligger. Den kan inte hantera demokratins slutpunkt – ansvarstagandet.

Det är därför som arbetet mot populistiska rörelser - där och här - måste fortsätta för att vi ska få ansvarsfulla regeringar som har ork att hantera svåra frågor, viktiga avvägningar.

Europa behöver inte mer utan mindre av populism.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons