Annons

Kring denna kroppWollter delar den sorgliga berättelsen om sitt självhat

Stina Wollter är aktuell med boken "Kring denna kropp".
Stina Wollter är aktuell med boken "Kring denna kropp". Foto: Hanna Franzén/TT

Systerns anorexi, övergrepp i ungdomen och hur hon själv uppslukades av sitt kroppshat. Konstnären och kroppsaktivisten Stina Wollter som gjort sig känd för sitt livsbejakande dansande på Instagram har skrivit en allvarlig och sorglig bok som samtidigt är rolig, lite galen, och peppande.

Under strecket
Publicerad

Kring denna kropp

Författare
Stina Wollter
Genre
Sakprosa
Förlag
Forum

270 s.

Stina Wollter sitter vid sin styvmors, skådespelaren Viveka Seldahls, dödsbädd. Plötsligt nyper Viveka tag i hennes arm, säger: ”ÅH, jag saknar mitt HULL! Det här är LIV!” 

Stina Wollters reaktion på de orden ringar in en stor del av hennes liv:

Ja, och där stod jag med mitt gamla självförakt och min viktångest, den knubbiga skuggflickan som alltid stått bakom anorektikersyrran, jag som tittat på pappas vackra, slanka kvinnor och låtit blicken svepa ner över mig själv och hört orden ”fel, fel, fel” eka med Brasse-röst i huvudet.

Hon kan nästan inte andas för den insikt hon får. Efter det nyper hon i sitt hull och tänker inte ”ful” utan ”liv”. Hon får en insikt om att det finns något bortom kroppsfängelset. 

Stina Wollter, konstnär och radiopratare med mera, har fått en enorm fanskara, fler än 150 000 tusen följare, genom sitt Instagramkonto där hon dansar och – utan filter – visar upp sin kropp. Hon har startat en folkrörelse för andra som kämpar för att slippa skämmas för sin kropp och sitt utseende och är därmed ett av de mest framträdande namnen inom den växande kroppsaktivismen. Självklart är hon intervjuad i Mia Skäringers nya programserie ”Kroppshets”, som började visas på SVT i veckan.

Annons
Annons

Ofta är inläggen glada och livsbejakande. Men Stina Wollter tydliggör redan i början av ”Kring denna kropp” att hon vill skriva en allvarligare bok. När hennes förläggare kommenterar att en kollega sagt att det dämpade omslaget ser ut som en seriös diktsamling blir hon nöjd. Kontrar med att hon inte alltid vill vara den galna, roliga tjejen som är så lätt att avfärda som crazy.

Det blir inte helt enkelt att begripa hur hon menar att samhället ska kunna bli bättre när hon föraktar de som ännu inte tänker som hon själv, framför allt en del kvinnor som näthatar henne för det hon gör. 

Boken är både rolig, och lite galen, som väntat peppande, men det är de mörkare styckena som ger boken fler kvaliteter än en samling Instagramtexter. I synnerhet kapitlet om storasystern Ylva Wollter som avled i anorexia bara 30 år gammal. Det är otäcka, välformulerade scener. Hur Ylva insjuknar redan som barn, hur det präglar hela hennes korta liv. Man förstår hur mycket i Stina Wollter som bottnar i systern och hennes sjukdom. Hennes värld visar sig dessutom ha varit ätstörd redan i tidiga år, systrarnas mamma hade en skadad syn på mat och kropp. Ibland smashar hon till och berättar om grova övergrepp, från unga år. Det ökar förståelsen för hennes svårigheter att få kontakt med sin kropp.

”Kring denna kropp” är på flera sätt en förfärligt sorglig historia, ett slags självbiografi utifrån författarens tidigare självhat. Därtill upprörande, hur sjuklig kroppsfixering kan få ta så mycket av människors tid och liv, allt syre.

Det är väl egentligen omöjligt att ha invändningar mot någon som ifrågasätter normer och öppet vågar protestera med hela sin kropp mot dem. Men bitvis känns det tröttsamt att Stina Wollter predikar om sin syn på världen som den enda rätta. Det blir inte helt enkelt att begripa hur hon menar att samhället ska kunna bli bättre när hon föraktar de som ännu inte tänker som hon själv, framför allt en del kvinnor som näthatar henne för det hon gör. Och jag famlar, försöker förstå vad mer som stör mig med ”Kring denna kropp”. Kanske handlar det om en besvikelse, hos mig, över att Stina Wollter måste fortsätta kriga, att samhället inte förändrats mer. Att hon inte bara kan få luta sig tillbaka – och andas ut, leva.

Ibland blir boken väl spretig, babblig, upprepar sig för mycket. Samtidigt kan det tolkas som att även ”Kring denna kropp”, kongenialt, slåss mot normer, om hur en bok ska se ut, den tar plats på sitt alldeles egna vis.

Och: det är nog just upprepningar som behövs för att få någon, som har samma trasiga syn på sin kropp, att försöka tänka annorlunda. Man behöver hamra in att ett annat liv är möjligt. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons