Annons

Erik Bergin:Unga sörjer inte Castro – de lockas av en annan värld

Han regerade under tio amerikanska presidenter, ritade om kalla krigets stormaktskarta och hann se revolutionen mjukna under Barack Obamas diplomatidrivna utrikespolitik. Fidel Castro, 90, är död och en politisk epok går i graven.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: APBild 1 av 2

Fotbollsmatch på en gata i Havanna.

Foto: Pär OlssonBild 2 av 2
Foto: APBild 1 av 1
Foto: AP

NEW YORK. De skäggiga revolutionärerna nedsteg från Sierra Maestra och tågade nordväst mot Havanna. Batistas korrupta regim, uppbackad av Washington, hade inte en chans. Det var 1959 och strax skulle ett decennium präglat av våld, demonstrationer och kallt krig ta sin början. Ofta med Fidel Castros finger med i spelet.

Efter Eisenhower klev en ung, karismatisk John F Kennedy in i Vita Huset. Oerfaren, men våghalsig. Och när Chrusjtjov gjorde upp med Castro om att placera kärnvapen på ön, på nära nog simavstånd från Floridas sydspets, för att i ett slag förändra hela världens maktbalans så satte Washington stopp. I ett högt spel under några nervpirrande dygn 1962 satte amerikanska krigsfartyg Kuba i sjöblockad. Världen höll andan i fruktan över kärnvapenkrig. De sovjetiska fartygen girade och vände österut igen. USA hade markerat: hit, men inte längre.

Annons
Annons

Fotbollsmatch på en gata i Havanna.

Foto: Pär OlssonBild 1 av 1

Där och då gick Fidel Castro miste om stormaktsdrömmen som nyss verkat ligga precis inom räckhåll.

– Chrusjtjov och Kennedy gjorde upp bakom ryggen på Castro och beslutade att dra tillbaka de ryska missilerna från Kuba. Då var det en upphettad stämning i Havanna och folk demonstrerade på gatorna mot Chrusjtjov. Hade jag varit i Kuba då hade jag kanske deltagit, berättade ex-diplomaten Gabriel Calaforra, på 60-talet stationerad i Köpenhamn, i en SvD-intervju i Havanna i början av 2015.

Fotbollsmatch på en gata i Havanna.
Fotbollsmatch på en gata i Havanna. Foto: Pär Olsson

Den ärrade diplomaten fortsatte:

– Men nu, 50 år senare, ser jag det annorlunda. Castro brydde sig inte om Kuba. USA kunde ha förstört landet med en enda bomb, men det struntade Fidel i.

Det är en politisk-historisk epok som går i graven med Fidel Castro, 90. Många yngre kubaner sörjer honom inte – de lockas av den värld av konsumtion, internet och valfrihet som deras föräldrageneration aldrig fick uppleva och som de själv börjat få en försmak av bara de senaste åren.

Äldre kubaner har ett mer kluvet förhållande till den skäggige revolutionären. De konstaterar bristen på demokrati, den usla ekonomin, den futtiga pensionen. Men de noterar även revolutionens fördelar – pensionärsbostäder utan hyra även centralt i huvudstaden, en välutbildad befolkning, gratis utbildning och sjukvård.

Annons
Annons

Och även unga entreprenörer i Havanna, som de senaste åren öppnat restauranger och enkla hotell lockade av högre inkomster, dollar och utlandssemestrar, slår ofta fast att de inte önskar en invasion av McDonald’s-restauranger och amerikanska banker.

”Vi vill ha kvar det goda som revolutionen fört med sig”, är en vanlig kommentar i Havanna.

Dit hör förstås inte bristen på yttrandefrihet och en fri press, ej heller den dåliga tillgången på internet och valutafifflet och bristen på importvaror, som ibland gör att kockar inte har salt till maten eller att kubanska bryggerier plötsligt inte kan få tag på tomglas att tappa upp ölen i.

En allt sjukligare Fidel Castro hann uppleva upptiningen mellan USA och Kuba, orkestrerad av Barack Obama och brodern Raul Castro, som lyckades överbrygga sex decennier av misstro och låsning. För Kuba var det nödvändigt – turismen haltade fram av det amerikanska embargot, sockerindustrin hade rostat samman. Cigarrerna och rommen förmådde inte driva den kubanska ekonomin. Det ekonomiska stödet och oljan från Moskva slutade komma när imperiet kollapsade i början av 90-talet och Venezuela, som bistått Havanna ekonomiskt i 15 år, var i ekonomiskt kaos.

Castros sista offentliga framträdande var på kommunistpartiets kongress i våras. Hans död markerar en nedtrappning på ett politiskt drama som i någon form pågått ända sedan 1959. De konkreta konsekvenserna för Kuba torde vara relativt begränsade, utom möjligen en aning bättre acceptans hos tidigare hårdföra republikaner i USA:s kongress för Obamas Kuba-vänliga politik nu när den främsta antagonisten är borta. Samtidigt lobbar just nu exilkubaner intensivt mot Donald Trumps kommande administration för att få den nya presidenten att kräva förbättrade mänskliga rättigheter på ön.

På Miamis gator firade exilkubanerna på fredagskvällen efter att nyheten kommit. I Kuba väntar landssorg. Men det är även med viss spänning som det stolta och tålmodiga kubanska folket konstaterar att tiden är på väg att rinna ut för revolutionen. Och en visshet sprider sig om att vad som än är på väg att ersätta Castros regim, när den väl slutligen faller, så kommer förändringen till ön. Till stora delar positiv, men också kanske med vissa negativa inslag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons