Annons

Yrsa Grüne: Krigen Finland inte kan glömma

Marskalk Carl Gustaf Mannerheim.
Marskalk Carl Gustaf Mannerheim. Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN

Att se tillbaka är naturligt. Men redan nu höjs oroliga röster för att Finland efter 100 år av självständighet inte ska kunna släppa krigen i det förflutna och se framåt, skriver journalisten Yrsa Grüne

Under strecket
Publicerad
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]Bild 1 av 3
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]Bild 2 av 3
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]Bild 3 av 3

I en omröstning 2004 om vem som är Finlands mest betydelsefulla person placerade sig Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951), marskalken av Finland och under en tid också landets president, på första plats. Såren från tre krig har lämnat djupa ärr och formar än i dag finländarnas sätt att tänka. Och ständigt se tillbaka.

Krigen skapade den plattform som fortfarande gäller för hur finländarna ser på sig själva och sin historia. Marskalken av Finland, Mannerheim, hade en central roll i alla de tre krig som Finland har upplevt.

Mannerheim, född på Villnäs slott i Finland 1867 när Finland ännu var ett storfurstendöme, gjorde sin karriär inom den ryska armén innan han återvände till sitt hemland när tsarväldet kraschade.

Finland hade ensidigt avgivit sin självständighetsförklaring i december 1917. Men det dröjde innan omvärlden godkände Finlands självständighet. Först efter att de nya finska statsledarna hade rest till Moskva och inhämtat det nya bolsjevikstyrets godkännande för Finlands uppbrott, vågade omvärlden reagera.

Samhället var djupt delat. I början av 1918 meddelade den radikala falangen inom Socialdemokratiska partiet att de inlett en revolution. Vid det laget hade Mannerheim, som utnämnts till ordförande för den nybildade militärkommittén, tagit emot de finländare som genomgått en jägarutbildning i Tyskland och nu återvände.

Annons
Annons

Hela militärkommittén hade förflyttat sig till Österbotten för att ta kontrollen över skyddskåren i hela landet​. Senaten tog Vasa i besittning, Helsingfors föll i de rödas händer. De röda fick spannmål och vapen från Ryssland, medan tyskarna kom till de vitas undsättning

Tysklands roll var avgörande för de vitas seger våren 1918 – i utbyte mot avtal om avsevärda fördelar. Detta beroende av Tyskland tilltalade inte Mannerheim och han avgick som överbefälhavare i maj 1918. Ett halvt år senare var det tyska kejsardömets saga all och kort därpå meddelade den tyska prinsen Friedrich Karl att han inte tar det uppdrag som kung av Finland som erbjudits honom.

Ett blad hade än en gång vänts i Finlands historia. Men i årtionden skulle man ännu hålla tyst om de förfärliga händelser som utspelades under 1917-1918. Avrättningar och usla fängelseförhållanden teg man ihjäl.

Hela året 2017 har Finland präglats av 100-års jubileet som kulminerar den 6 december. En ny version av – den tredje, faktiskt – av Väinö Linnas verk Okänd soldat, den här gången i Aku Louhimies regi, hade premiär för en månad sedan och är den mest sedda filmen på 30 år. En något förkortad version har premiär i Sverige den 6 december.

I Finland delas tiden för andra världskriget in i Vinterkriget (1939-1940) och Fortsättningskriget (1941-1944). Okänd soldat handlar om upptakten till Fortsättningskriget och själva kriget som för Finlands del innebar svidande förluster och också ledde till att president Risto Ryti ställdes inför riksrätt och dömdes för alliansen med Tyskland.

Annons
Annons

Den 4 juni 2017 hade det gått 150 år sedan Mannerheims födelse och flera böcker om den förre marskalkens liv har landat på bokhandlarnas diskar. Hans hem är ett välbesökt museum. Men mannen själv är och förblir till många delar en gåta som flera har försökt dechiffrera, vissa med större framgång än andra. Under årens lopp har han ibland beskrivits som hjälte, ibland som en självisk person. En animationsserie för ett par år sedan hävdade att han var homosexuell och hans fåfänga har varit ett tacksamt ämne för många.

I programbladet till en teaterpjäs som i år har visats på den finska stadsteatern – Mannerheim ja saksalainen suudelma (Mannerheim och den tyska kyssen) kan man läsa om hur Mannerheim i början av 1900-talet åkte till NK i Stockholm för att köpa den utrustning han behövde i det rysk-japanska kriget. Hans svaghet för snygga uniformer ledde till att han på grund av sin elegans stack ut från mängden och greps av sina egna, misstänkt för att vara japansk agent.

Men det handlar inte bara om Mannerheim. Krigen, i synnerhet de två senaste, intar en självklar och rätt synlig plats i finländarnas vardag än i dag. Antalet krigsveteraner minskar visserligen och unga vuxna har inte samma personliga koppling till efterkrigstiden som de stora årskullarna hade genom sina föräldrars erfarenheter. Men försvarsviljan är fortfarande stor och den allmänna värnplikten ses för det mesta som nödvändig och naturlig.

I Hangö, Finlands sydligaste stad, finns ett välbesökt Frontmuseum där befriandet av Hangö från de ryska styrkorna 1941 är väl dokumenterat. Museet ligger vid den dåtida gränsen mellan det område Finland hade tvingats arrendera åt Sovjetunionen i mars 1940 och resten av Finland.

Annons
Annons

Kopplingen till Sverige och de svenska frivilligas insats är stark: huvudbivacken, ”korsun”, döptes till ”Gyllene Freden”. En exakt kopia av den finns invid museet. Den Svenska Frivilliga Bataljonens (SFB) insats var avgörande när det gällde att hålla ställningarna och stoppa de sovjetiska truppernas planer att avancera mot Helsingfors. Historien tog en ny vändning när Tyskland anföll Sovjetunionen och de sovjetiska styrkorna behövdes på annat håll. Hangö udd hade i början av december 1941 tömts på sovjetiska styrkor.

I varje äldre företags utrymmen, i ungdomslokaler och andra offentliga utrymmen hänger vita marmortavlor med rubriken Pro Patria – för fosterlandet – och stupade unga mäns namn i guldskrift.

Förra veckan, på årsdagen efter att Sovjetunionen utan krigsförklaring anföll Finland den 30 november 1939, avtäcktes ett minnesmonument över Vinterkriget.

I år ordnas också en speciell uppvaktning vid hjältegravarna på självständighetsdagen den 6 december på flera håll i Finland. Cirka 7 000 unga män står hedersvakt vid en stupads grav. Hedersvakten är lika gammal som den stupade var när han dog. En del av dem som frivilligt ställt upp är släkt med den stupade.

Att se tillbaka är naturligt. Men redan nu höjs oroliga röster över att Finland efter 100 år av självständighet inte ska kunna släppa krigen i det förflutna och se framåt.

Det är ingalunda en obefogad oro.

YRSA GRÜNE är frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Läs del 2 i morgondagens Säkerhetsråd.

Annons
Annons
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]Bild 1 av 3
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]Bild 2 av 3
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]Bild 3 av 3

Läs Stefan Forss recension av den nya filmatiseringen av Okänd Soldat.

Läs Bo Hugemarks Hundra års gryning – Sverige och de nya grannländerna.

Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]
Foto: Viollet / IBL Bildbyrå / Viollet Collection [downloaded]
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons