Annons

Jag väntar i snönYtterligare ett försvarstal från de anklagades bänk

Daniel Dencik, född 1972, är välkänd som författare och regissör.
Daniel Dencik, född 1972, är välkänd som författare och regissör. Foto: Polaris

Efter Frostensons och Engdahls böcker kommer ännu ett försvarstal i bokform. I ”Jag väntar i snön” skriver Daniel Dencik autofiktivt om att fråntas rätten att träffa sina barn.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Jag väntar i snön

Författare
Daniel Dencik
Genre
Prosa
Förlag
Polaris

Prosa Övers. M. Andersson 273 s.

”Men du blir tvungen att tänka att barnen är förlorade. Så kan ni ses igen när de blir vuxna. Du kan bli tvungen att klippa bandet.” Alexanders familj försöker få honom att se sanningen i vitögat. De försöker få honom att förstå att mardrömmen, där hans barn efter anklagelser om misshandel tagits ifrån honom, inte kommer att ta slut i förstone. Det är inte många saker som är värre att föreställa sig än detta: att plötsligt inte längre få träffa sina barn. Att de hålls undan från dig och att inget du säger eller gör hjälper, utan tvärtom förvärrar. Avgrundsångest.

Det har varit en tid av skönlitterära försvarstal. Nu kan vi, på sätt och vis, till Horace Engdahls och Katarina Frostensons böcker också lägga Daniel Denciks roman ”Jag väntar i snön”. I allt väsentligt är Denciks roman något helt annat än nyss nämnda deras titlar; den kom ut redan för fem år sen på danska, den är inte en kommentar till någon offentlig skandal eller kris, utan en privat och personlig sådan, gestaltad i den autofiktiva romanens form.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Men, den är också ytterligare en röst från de anklagades bänk. Den handlar om de anklagelser om barnmisshandel, och senare sexuella övergrepp, som riktats mot författaren och filmaren Daniel Dencik, och som ledde till att han inte fick träffa sina barn mer. ”Jag väntar i snön” kan läsas som den oskyldigt beskylldas vanmäktiga rop, men den kan också läsas som ett försök att, genom att anta fiktionens skepnad, ta makt över en berättelse så att den passar med den verklighet avsändaren vill att vi ska tro på. Om det som står i den här romanen är sant, är det outsägligt horribelt. Om det inte är sant, är det lika outsägligt horribelt. Som läsare, som kritiker, är det omöjligt att veta.

Det finns därför inget annat att göra, än att närma sig ”Jag väntar i snön” som en roman och som roman enbart. Med autofiktiva verk kan man vanligen säga något om det liv och den verklighet som uppenbart ligger till grund för skildringen, men här hamnar jag genast i en återvändsgränd; det är för skört, för känsligt. Minerad mark. Så, hur står sig ”Jag väntar i snön” som skönlitterärt verk? Rätt bra.

Alexander är en figur som känns igen från Denciks novellsamling ”Grand Danois”, den kom i svensk översättning förra året och handlar om ensamma män som krisar i olika omfattning och på olika platser på jorden. Alexander, som driver ett företag för äventyrsresor, flackar också runt, till så outforskade hörn av världen som möjligt. Men framförallt reser han mellan Köpenhamn och Stockholm, mellan sin lägenhet och det alltmer tynande hoppet om att få vara med sina barn. Alienationen som männen i ”Grand Danois” upplever, är således mycket mer akut och desperat i Alexanders fall. Romanen sträcker sig från december till december, och skildrar ett år av vanmakt och alltmer bisarra turer med det svenska rättssystemet och sociala myndigheter. Inte ens när tingsrätten ger honom umgängesrätt får han träffa barnen.

Annons
Annons

Det går så långt att Alexander till och med visar förståelse för Breiviks Sverigehat.

Visst är det Kafkaeskt, en jämförelse som också den ligger i tiden efter Frostensons ”K”. Och det i stora stycken förhatliga landet ”S” som Frostenson skriver om, råkar ut för än värre smädelser hos Dencik. Sverige beskrivs av Alexander som ett land så vämjeligt – byråkratiskt, kallt och statsstyrt utan hänsyn till enskilda individer – att det hela liknar ett lustmord. Minus lusten, då. Det är bittert och hatiskt, det går så långt att Alexander till och med visar förståelse för Breiviks Sverigehat. Här blir ”Jag väntar i snön” inte bara osmaklig, utan också parodiskt schablonartad. Det förtar romanens kvalitet som roman rejält.

Drabbande är dock ”Jag väntar i snön” utan tvekan. Den skildrar en förtvivlan så stor att en människa inte riktigt kan härbärgera den, knappt ens en bok klarar det. Att som läsare gå in i Alexanders desperation är smärtsamt. Sanningen finns därute, säkert. Här finns en roman; bitvis väldigt svajig, bitvis väldigt hemsökande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons