Annons

Bernd Alois Zimmermann: Violinkonsert. Photoptosis. Die Soldaten – vokalsymfoniZimmermann sög upp kulturell pluralism

Bernd Alois Zimmermann (1918–1970).
Bernd Alois Zimmermann (1918–1970). Foto: schott-music.com

Inget uttryck tycktes vara främmande för den tyske avantgardekompositören Bernd Alois Zimmermann. En ny skiva visar hans musikaliska bredd.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

Bernd Alois Zimmermann: Violinkonsert. Photoptosis. Die Soldaten – vokalsymfoni

Artist
Leila Josefowicz, violin. Finska radiosymfonikerna. Solister: Anu Komsi, sopran, Jeni Packalen, mezzo, Hilary Summers, alt, Peter Tantsis, tenor, Ville Rusanen, baryton, Juha Uusitalo, bas. Dirigent: Hannu Lintu
Genre
Nutida
Musikbolag
Ondine/Naxos

Betyg: 5 av 6

”Vi lever i en mångfald av kultur från de mest skilda tider”, skrev den tyske tonsättaren Bernd Alois Zimmermann (1918–1970). Han sög upp denna pluralism och samtidighet i sin estetik, där nutid, dåtid och framtid är utbytbara.

Zimmermann sätter olika stilistiska element vid sidan av varandra, genom collage och citat av exempelvis gregoriansk sång, Bach, Beethoven, Debussy, Stravinskij med flera. Medel för uttrycket är traditionell tonalitet (”Symphony in one movement”), elektronik (”Tratto 1”), inspiration av dans (cellokonserten ”en forme de pas de trois”), strikt serialism, avant-garde jazz och utrerad expressionism, allt blandat i hans magnum opus, multimedia-operan ”Die Soldaten”.

Dramatisk effekt, bitvis stegrad till vildhet, bildar grundimpuls i merparten av hans verk. Djup pessimism lägger ett dunkel över den sista tidens kompositioner som ”Requiem für einen jungen Dichter” från 1969, med texter av tre poeter som alla begick självmord. Året därpå tog han själv sitt liv.

Annons
Annons

Skivan ger prov på olika stadier i Zimmermanns tonsättarbana. Tidigast är den sällan inspelade violinkonserten (1950). Satsbeteckningarna Sonata, Fantasia och Rondo ger en hint om neoklassicism, men ett rivande 1900-tal i form av ekon av Stravinskij och jazz (favorit hos Zimmermann) fräschar upp den polystilistiska första satsen. Här omväxlar kraftfullt slagverk med fin lyrik i solostämman. På en improvisatorisk fantasia med celesta-klanger, följer ett motoriskt rondo där xylofonen dansar och Bach citeras.

Amerikanska violinisten Leila Josefowicz, som briljerat i inspelningar av nyare och äldre violinrepertoar, däribland den violinkonsert som Esa-Pekka Salonen skrev för henne, har ett suveränt grepp om solostämman, spelar med aggressivt klös, men lika ofta med lyrisk mildhet, tillfälligt stegrad till sensualism.

Några kaostakter ur Beethovens nionde symfoni öppnar en lyrisk passage

Oftare inspelat är det känsligt framförda orkesterpreludiet ”Photoptosis” (ljusfall) från 1968. Det inspirerades av en foajémålning i musikteatern i Revier (Gelsenkirchen) av Yves Klein. Stilla klingande gryningsljus inleder, ett ljusspel med fågelläten i träblås och skirt slagverk intensifieras över en orgelpunkt. Några kaostakter ur Beethovens nionde symfoni öppnar en lyrisk passage, och musiken tar upp vitaliteten i Stravinskijs ”Våroffer”, med insprängda jazztrumpeter och mäktigt orgelbrus.

”Photoptosis” ingick i programmet vid invigningskonserten av stora salen i Hamburgs spektakulära Elbphilharmonie i januari 2017, avslutat med just Beethovens nia.

Av material från operan ”Die Soldaten” komprimerade Zimmermann en symfoni med sex vokalsolister, i sin kompletta sexsatsiga form uruppförd 1975. Det enorma musikteatermaskineriet bortfaller förstås. Symfonin bör dock betraktas för vad den är, inte som en fattig kusin till operan. Här görs överlag goda vokalinsatser. Anu Komsi som Marie och Peter Tantsis som Desportes kittlar i förförelsescenen, efter vilken moralens väktare uttalar sin tunga dom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons