Annons
Gäst

Zulmay Afzali: För många är #metoo något helt otänkbart

Afghansk pojke kastar upp sin drake.
Afghansk pojke kastar upp sin drake. Foto: Rahmat Gul / TT
Under strecket
Publicerad

Gäst | Sexuella övergrepp

Jag diskuterade nyligen #metoo-kampanjen med en afghansk vän. Om hur den växer världen över och hur så många kvinnor nu utan rädsla berättar om sexuella trakasserier och övergrepp. Plötsligt såg jag tårar i hans ögon, han tittade på mig och sa: ”Zulmay, tror du att vi också någon gång kan berätta offentligt hur vi har blivit trakasserade och våldtagna när vi var sju, åtta, tretton år gamla? Tror du att vi kommer att vara så modiga?”

Han fortsatte: ”Och tror du att det kommer en dag då våra vänner och familjer inte kommer att hata oss för det som gjorts mot oss?”

Frågorna träffade mig hårt och jag svarade att jag inte vet, men om en sådan kampanj startar så kommer jag att skriva och bidra med det jag kan berätta.

Det var inte första gången jag såg en vän i tårar när han mindes sexuella övergrepp, oftast våldtäkt, från när han var i den åldern: sju, nio, tretton år.

Jag minns en skolkamrat och vän som en dag när vi var 14 år gamla kom till skolan och var helt förändrad. Han var inte densamma som han var dagen innan. Vanligtvis hade vi inga hemligheter för varandra men den här gången dolde han något för mig. Jag såg att han hade märken på halsen och i nacken, som om någon misshandlat honom, och frågade vem som hade gjort det.

Annons
Annons

Det var en skam för honom att ha blivit våldtagen.

Då brast han i gråt och bad mig lova att aldrig tala om det för någon och så berättade han att han blivit våldtagen av butiksinnehavaren i butiken där hans föräldrar varje dag handlade matvaror. Jag var mycket upprörd och frågade varför han inte sa något till sina föräldrar. Han sa att mannen hade skrämt och hotat honom och att dessutom skulle han bringa vanära över sin familj om det blev känt och det skulle också förfölja honom resten av livet. Det var en skam för honom att ha blivit våldtagen. Och även om jag ville att den skyldige skulle få ett straff och att föräldrarna skulle få veta vad mannen gjort mot deras son så visste jag också att det skulle innebära ett helvete för min vän. Ingen skulle känna sympati för honom, utan förakta honom och skylla på honom – inte på butiksinnehavaren som begått det vidriga brottet.

De religiösa skolorna, madrasas, i Afghanistan är institutioner där det förekommer alla möjliga övergrepp. Misshandel, sexuella trakasserier och våldtäkter. Familjerna skickar sina söner från cirka sju års ålder till dessa madrasas för religiösa studier. Deras religiösa lärare, mullorna, som inte är gifta eller som inte har sett sina fruar på flera månader och ibland på flera år, är de som har de här pojkarnas liv i sina händer. Och här, i dessa religiösa skolor, begås sexuella övergrepp och våldtäkter mot pojkarna. Det händer också att småflickor, sju, åtta år gamla, som skickas till moskéerna för religionsundervisning, blir våldtagna. De flesta lider i tysthet tills de dör. Ibland flyttar deras familjer till en annan provins eller flyr landet för att undkomma skam och hot om repressalier om något av det som hänt deras döttrar kommer fram.

Annons
Annons

Mullorna är respekterade män i religiösa samhällen som i Afghanistan och att gå emot dem är som att gå emot religionen. Därför håller de som utsatts för övergrepp tyst och nämner aldrig vad de varit med om. De vet att om de berättar så får hela deras familj och släkt utstå stor skam och även betala ett högt pris för att de gått emot en mulla.

Att utsättas för sexuellt våld är en förbannelse för både flickor och pojkar, kvinnor och män.

Att utsättas för sexuellt våld är en förbannelse för både flickor och pojkar, kvinnor och män. Klansamhället anklagar inte förövarna av de vidriga brotten utan lägger skuld och hat på offret och även på offrets familj.

I Sverige har jag i förtroende pratat med några landsmän som berättat om sina upplevelser av sexuella övergrepp. De vägrar att tala med skolkuratorer och de berättar inte heller för Migrationsverket eller någon annan om vad de varit med om. De är rädda för att tolken ska läcka vad de sagt och att det på ett eller annat sätt ska komma fram till deras familjer i Afghanistan som då riskerar att förlora all respekt och sin position i samhället.

I Afghanistan finns givetvis inte några kuratorer i skolorna som eleverna i förtroende kan prata med och berätta om sina traumatiska upplevelser. Tvärtom: om någon får reda på att en person sökt psykologhjälp så klassas han som ”tokig” och ”onormal”. Den synen bär naturligtvis människor med sig när de kommer hit och därför är det av stor vikt för Sverige att upplysa betydligt mer ingående och djupare om vad som gäller här i samband med de integrationsinsatser som görs.

ZULMAY AFZALI är författare och skribent.

zulmai.afzali@gmail.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons